Verkligt eller fejk? Spelar det någon roll?

Kan man längre skilja på "verkliga" upplevelser och virtuella. Och spelar det ens någon roll? För ett par månader sedan besökte Pool Seoul, en stad som av många anses vara en av världens hetaste platser just nu när det gäller nya trender inom områden som digitalisering och experience design. Det finns mycket att lära sig från den snabbt växande metropolen i öster. På många plan har vi blivit ifrånsprungna. Frågan är om det är i en riktning vi vill och kommer att följa efter i? Vad kan vi lära oss att ta efter och vad kommer vi göra annorlunda? Detta är en del av en längre trendspaning från Seoul. För hela spaningen kontakta arvid@pool.se

Hologram, VR och flerdimensionellt

Nu är tekniken mogen för att i bredare användningsområden ge virtuella upplevelser som konkurrerar ut de man kan få i en "verklig" upplevelse. Det gör sydkoreanerna gärna och mycket. Många butiker, evenemang och platser erbjuder interaktiva lösningar som ett sätt att förstärka totalupplevelsen eller som ett erbjudande i sig.

Virtual reality dans i Sydkorea

På ett mediabolag testade vi till exempel att få en danslektion med en känd popgrupp där vi i realtid klipptes in i en storbildsskärm tillsammans med artisterna som vi sedan ”uppträdde" tillsammans med, för att sedan få med oss ett videoklipp som bevis. Än mer uppskruvat vad hologramkonserten på Klive med Psy och andra K-pop-artister. Showen är väldigt realistiskt och mäktig upplevelse med 180-graders projektion och skärmar som mixar ihop 2D-film med hologram, skickligt ljud- och ljussatt för att skapa en liveupplevelse. Publiken involverades och plockades upp på ”scen" genom att bilder som man tagit i fotobås innan sattes på hologramfigurerna. Att se sig själv och sina vänner dansa på scenen tillsammans med artisterna förhöjer upplevelsen.

Bergochdalbanor och skräckhus har flyttat in i shoppingcentrum. På en yta av en kvadratmeter fick vi, genom VR-lösningar, en i viss mån starkare upplevelse än dess fysiska motsvarigheter i nöjesparker. Även på museum och stadsbyggnadsutställningar fick vi en mer verklig upplevelse genom virtuella promenader.

Samsungs concept store och Experience lab är en mäktig demonstration över hur tekniken förändrar ditt liv. De plockar skickligt in uppgifter om dig själv som lagras i ett rfid-band på handleden som registrerar det du gör och bygger en upplevelse där du själv är i centrum genom hela besöket. På ett naturligt sätt blandas Samsungs produkter in i upplevelsen. Såklart. Parollen "live your tomorrow” får dock en bitter eftersmak då aktivister utanför Samsung visar bilder på alla Samsunganställda som avlidit till följd av arbetsrelaterade skador i fabrikerna. De anställda är extremt hårt pressade av ett företag som kommer att behöva ändra synen på människor för att lyckas leverera en positiv helhetsupplevelse.

Skyltfönster som kombinerar fysiska produkter på insidan med film som spelas upp glaset framför såg vi flera eleganta lösningar på. Spännande att via touch screen faktiskt också kunna rotera på objekt inne skyltfönstret. Tekniken möjliggör en mix mellan e-handel och fönstershopping som vi säkert kommer att se mycket mer av framöver.

K-pop och idolism

K-pop-kulturen är ofattbart stor och kan nog nära nog betraktas som en religion i det numera 50 procent ateistiska Sydkorea. Idoldyrkan tycks vara ett behov som är mångfalt högre än i Sverige. De största stjärnorna är de nya gudarna och drömmen om att själv bli en sådan gud lever hos många. Artisterna stöps i noggrant utstuderade former av skivbolagen och sätts på piedestaler. För gemene man i Sverige så är högst troligt att Psy är den enda kända artisten. ”Gangnam style” seglade ju upp och blev världens mest sedda YouTube-klipp. Ett sätt att beskriva K-pop-industrins inflytande är att 2 miljoner sydkoreaner (4% av befolkningen) sökte till Sydkoreas motsvarighet till Idol bara under ett år. (2014, enl The Paris review). Lyckas man inte bli en K-pop stjärna så kan man låtsas. För sisådär 10.000 kr testa på att bli en lookalike till sin idol, eller hitta på en egen identitet. Du blir sminkad, klippt och påklädd, får dans- och sånglektion. Sedan blir du fotograferad, inspelad och filmad. Ut kommer ett promotionmaterial i form av låt, musikvideo och fotoportfolio, att försöka bygga en karriär på, eller mera troligt bara få känna sig som sin idol. Här och var i Seoul kan man själv via fotobås och interaktiva skärmar skapa sig enklare bilder där man blir en del av en K-pop-grupp. Selfie- och delningsviljan är uppskruvad många varv jämfört med i Sverige.

En populär present är att ge bort en 3D-printad version av sig själv. På speciella fotostudios skannas kroppen för att sedan skriva ut den i valfri storlek, istället för årliga skolfotot på barnen kanhända.

Plastikkirurgi - inga konstigheter.

Som en följd den tuffa konkurrensen och de tekniska möjligheterna skenar behovet av det perfekta utseendet. Det sker miljontals skönhetsoperationer i Sydkorea varje år, vilket är en fördubbling på fem år. På stan ser man överallt människor som har skydd för pågående ”ansiktsprojekt". För fem år sedan betraktades det som suspekt och inget man direkt ville skylta med. I dag är det något som ”vem som helst gör” och det anses av många som handlingskraftigt och modigt. Den sydkoreanska regeringen har plastikkirurgi som en av fem huvudindustrier där man går in och satsar pengar. Det finns en realityserie på TV där man får följa förändringen hos dem som opereras. Och det ges bort presentkort på plastikoperationer till döttrar som studentpresent. Industrin föddes för övrigt redan i anslutning till koreakriget, från början var det ett sätt att återställa soldater som skadats i kriget. Snart övergick man till att skönhetsoperera kvinnliga prostituerade som hoppades kunna attrahera amerikanska män att ta med dem för giftemål i USA. Nu är det som sagt ett sätt att paketera sig själv som en uppdaterad och bättre människa. Att det är på konstlad väg spelar ingen som helst roll. Företeelsen är helt accepterat i samhället. Mer accepterat än att tatuera sig tydligen. I poolen på vårt hotell ägde gäster med tatueringar ej tillträde.

Summa summarum.

Att fejka, ersätta, förstärka och försköna verkligheten med ny teknik är en utveckling som fortsätter. Säkert både på gott och på ont. Men vad är egentligen verklighet? Det är inte givet? Och frågan är om det spelar någon roll? Alla upplevelser är ju individuella och unika för varje människa. Verktygen för att uppnå dem är kanske underordnade? Vad tror du?